Dela nyhet
HALLAND, HOLLAND O. S. V.
23 mar 2017 0 kommentarer
Halland har fått sitt namn från Hovs Hallar, detta klipplandskap i nordvästra Skåne. Hall är samma ord som häll. Klipporna finns ju kvar än idag. Men för den som åker genom Halland nu, har nog svårt att se, att för 150 år sen var stora delar av Halland ett hedlandskap, öppet och ljungbeklätt. Då, innan man planterade skog där, hade det varit som att orientera i Skottland. Om orienteringen hade varit uppfunnen då. Nu har man kvar strandlandskapet med dyner och öppet landskap. Men resten har ändrats.
Till Hallandpremiären åkte MAIF-orienterarna förr. Då var det en stafett (eller budkavle, som vi gamla stötar fortfarande ibland säger) och en dagtävling. Nu är det natt, medel och lång – precis som Åhuspremiären. Numera är det oftast Roos/Fransson och Hedin som åker dit.
Alltså var det nattorientering på det platta området kring Tylösands golfbana. Det var hyfsat fin tallskog för det mesta. Inte så mycket detaljer, så man fick hålla i för att hålla riktningen. En hel del stigar, och några insprängda detaljrika områden. Vi sprang väl alla rätt bra, fast inte jättefort. Ingrid och jag hade nästan samma bana. Frasse hade därtill en sväng ute bland stranddynerna. Jag tror vi var ganska nöjda.
Sen bar det tillbaka till Scandic, där jag alltid bor. Vila. Sömn. Frukost.
Lördagen var det medel. Halvvägs till Markaryd fick vi åka. Det var ett lagom kuperat och detaljrikt område. Jag tyckte att min bana var väldigt bra – omväxlande. Jag tror de andra tyckte likadant. Jag gjorde ett parallellfel och läste av detaljer och fick allt att stämma, sprang på en ås, såg kärret till vänster, över ett brett dike, läste av några detaljer till och sen över diket en gång till (fast jag undrade var spången fanns…), tills jag alls inte visste var jag var. Fick bestämma mig för att springa rakt österut tills jag kunde läsa in mig. Sen gick det utsökt igen, som innan denna fadäs. Det bästa var att jag efteråt kunde se precis hur jag hade sprungit – jag hade sprungit upp på fel ås… Men jag var nöjd över att kunna rekonstruera på metern var jag varit. Utan gps-spår. Trevligt.
Sen var det bara att vila och njuta av eftermiddagen och kvällen och invänta långorienteringen på söndagen. Samma arena. Det var rejäl orientering, lite mera kuperad. Även den dagen gick orienteringen alldeles utsökt, om än väldigt sakta. Det var lite annat än det snabba vi fått söndagen innan i Åhus. Jag tror, som sagt, att vi var rätt nöjda med denna tredagars-sejour, alla tre. Sen fick man åka hem och uppleva vägen från Markaryd igen, fast det var bra mycket mindre snö än veckoslutet innan.
Sen, precis som jag ibland gör, drog jag till London – för att orientera (även om utlandstävlingar inte ingår i Stubben kan man ju få leda poängtävlingen om Stubben några veckor per år; nu skulle det bli min sjunde tävling på ett par veckor…). Via Amsterdam.
Som vanligt: inga särskilda planer, förutom tävling och opera. Promenader och musik och museer och vad som kom i ens väg. Man kan åka dit och låta dagarna bli som de blir. Men, som sagt, det var tävlingen som bestämt datum för resan.
Söndag morgon. Tidig frukost, buss till Victoria Station och sen tåg till Sevenoaks (där det en gång stått sju stora ekar…) i sydöstra hörnet av Storlondon – det är vid Sevenoaks som landet börjar. Där finns det också skog.
Jag hade planerat att promenera snabbt till TC, men det blev en del kilometer och till slut stack jag upp tummen och liftade sista biten. ’Orienteering?’, sa första föraren och det var det ju, så snart var jag där. Liten tävling, kanske 200 tävlande. Colour coded – färgbanor, som man kunde välja. Jag hade anmält mig till den som var avsedd för bl. a. H65-or. Men som i stora delar av resten av orienteringsvärlden springer man som vi gjorde tills för några decennier sedan – d.v.s. längre. Min var nästan 6 km. Och med 245 meters stigning.
Iväg till starten. Området var lite som en blandning av Staffanstorp (med stora höjder, utan särskilt mycket detaljer på sluttningarna, och stigsystem – blandad skog med en del grönområden) och Bornholm (med revor av björnbär och annat på marken, så att jag inte riktigt vågade ta ut stegen). Många kontroller, men en del vägval, fast inte särskilt svårt. Jag missade inte många meter, men man fick ändå hålla i riktningen, och man var tvungen att hålla höjden, för annars blev det segt.
Hur som helst blev det en trevlig dag med fin, annorlunda orientering. Jag torkade av mig, struntade i den trevliga kaffe-, te och kakserveringen bakom utläsningen, trots att den var gratis, drack lite vatten och började promenaden tillbaka till järnvägsstationen. Fast jag hade bestämt mig för att lifta, för lite trött var jag ändå, men hann inte med det förrän en dam drog ned sidorutan och ropade ’Excuse me! Do you want a lift?’. De hade sett mig på ditvägen, men visste ju inte om jag var orienterare – men nu körde de mig den dryga halvmilen till stationen. Tåget kom och jag kom i skön tid tillbaka till London och hotellet och kunde lägga mig i sängen och äta och dricka och njuta. Det låter som om jag skrivit om detta förr… Det känns till och med som om jag har skrivit förr om att jag har skrivit detta förr. Hur som helst är detta en del av mitt liv.
Sen skulle jag hem på måndagskvällen, men när jag var i Greenwich och skulle vända åter till hotellet för att hämta bagaget, fick jag ett sms från KLM om att flyget var inställt och att de skulle återkomma med nya uppgifter. Det gjorde de och meddelade att jag fick flyga dagen efter… Snabbt tillbaka till hotellet för att kolla om de hade en säng för en natt till. Jag fick ett fyrabäddsrum (för priset av mitt gamla enbäddsrum; så går det när man håller sig till samma hotell tillräckligt länge).
Så jag kom hem på tisdgen, via Holland. Trött. Men jag kommer nog att fortsätta att åka på det där sättet – mycket liten packning, men ändå med rum för kompass, SI-pinne, OL-skor och MAIF-dräkten.
Anders Hedin
Kommentarer