Dela nyhet
BASTU
18 feb 2017 0 kommentarer
Om man talar om ’bastu’ i Sverige finns det många som tänker på Finland. Det gör man kanske ofta rätt i, men inte så, att bastun skulle vara en finsk uppfinning. Däremot har man där behållit en urgammal tradition, som man – av olika anledningar – inte klarade av att hålla kvar i stora delar av den övriga civiliserade världen.
Därför heter det i resten av världen ’sauna’. Bastu heter det bara på svenska. I Sverige fick vi återuppfinna (eller tillbakaimportera) bastun under 1900-talet. Under medeltiden badade man flitigt bastu i hela Nordeuropa (och i olika former på massor av andra ställen också – vem har inte badat turkisk bastu? Indianbastu är något som jag inte provat, men det är säkert skönt… I gamla scoutböcker kan man läsa om, att man tar ett gammalt uttjänt tält, och placerar ovanpå stenar som man upphettat genom eldning, och sen häller man vatten på stenarna och njuter).
På 1500-talet och senare förbjöds badstugorna (bastu är ju en kortform av badstuga, som ju är grundordet); de fanns i massor, i alla städer, i alla byar, på varje gård, överallt. I Stockholm fanns flera hundra. I den fina staden London fanns tusentals. Men somliga tyckte det var opassande att män och kvinnor badade tillsammans – de kanske till och med var nakna… Fast sen fungerade de samtidigt som bordeller. Och det var grunden till förbudet; bordeller och spridning av syfilis.
Varför det där förbudet inte infördes i Finland vet jag icke. Man kanske nöjde sig där med att bli ren? Men överallt annars blev badanläggningar över huvud taget förbjudna. Så gick det som det gick – man tvättade sig inte. Och man luktade – d.v.s. man stank. Det lär ha varit sed i vissa delar av Småland att man bastade en gång om året – till jul. Men annars höll man förbudet i akt, och använde bastun bara till att torka säd i och att röka kött och korv och sånt. Till och med det man kallade ’bastugångsöl’ förbjöds – det var en fest där den blivande bruden skulle badas i bastun. Tydligtvis tolererade man därefter smutsiga brudar.
Bastu har med hygien att göra. Svenskarna och resten av Europa var – enligt nutida mått – äckligt smutsigt och illaluktande. När idrotten gjorde intåg i de breda befolkningslagren förde det med sig att man ville kunna vistas bland vanligt, hyggligt folk efter utövandet. Orienteringen var tidig som idrott och utövandet av orientering gjorde löparna svettiga och leriga och snoriga – allt som jag associerar med riktig orientering. Men efter genomfört lopp – eller genomförd träning – kan man behöva vara presentabel. Man började tvätta sig ordentligt. På riktigt. Med tvål.
I de orienteringsböcker jag växt upp med brukade den här lilla (oerhört roliga) lustigheten stå: ’vänta med att begjuta dig med kallt vatten tills andningen upphört och kroppen kallnat’. Jag började orientera i samma veva som duscharna infördes och blev obligatoriska – det var orienterarsjukan som framtvingade det – ett slags gulsot. Till en början fanns bara en enda kalldusch där alla skötte sin hygien, men sen kom man på att det var skönare att duscha naken – och då blev det två avdelningar.
Sedan 1960-talet har vi inte haft något utbrott av gulsoten. Hygien är viktig. De flesta av oss duschar efter tävling och träning.
Många av oss tror jag förknippar Björkastugan inte bara med Björkaläger, utan också med bastun nere vid Salstern. I början var den vedeldad, men sen rostade ugnen nästan sönder, så det kunde vara farligt; vi skaffade ett elaggregat. Jag hörde till den grupp som använde den så länge vi hade den tillgänglig. Vi var ett gäng från Lillkyrkan som sågade upp en vak och började bada så fort isen lagt sig och sen höll vi på varje söndagskväll tills isen gick upp på våren. Den där stora issågen som fanns saknar jag – den blev kvar i omklädningsrummet. Sen dess har jag inte badat i vak särskilt mycket. Men för både mitt gäng och för många MAIF-orienterare var den bastun en riktigt viktig plats.
För några år sen var träningskvällarna en bastudag också – tidigare på Idrottsparken och sen, när vi fick Fålehagsstugan, fylldes bastun där. På senare år har den antingen sällan blivit påslagen, men när Bruhn och jag och några andra tog tag i kulturen och civilisationen igen, brukar den värmas upp – och vi har också varit flera som har njutit. Det har varit en plats för inte bara värme, utan för samtal och nyhetsspridande. Fahlén kom, på sin tid, igång i bastun – men även mer sansade samtal har kunnat föras där. ’De kallas ärelösa, som bryter bastufrid’, står det i nån gammal svensk 1500-talslag. Det var en bra lag.
Är bastun en viktig plats? Är det ett ställe vi ska värna om? Jag tror det. Sen fattar även jag att det finns de som inte tycker om bastubad – de får väl sköta sin hygien bäst de kan. Men som miljö för eftertanke och vidareutveckling av även orienteringen är ett långt bastubad för min del viktigt. Där i värmen kan det komma idéer, som kan göra gott för vår klubb och vår idrott.
A
Kommentarer