Dela nyhet
SKOTTLAND
31 aug 2017 0 kommentarer
Gotland rimmar på Skottland. Jag var först att anmäla mig till klubbresan till Gotland. Det ska bli roligt. Där har jag bara varit på träningsläger. Fast många gånger har jag tänkt på en klubbresa till Skottland… Jag vet att det är omöjligt, men jag vet ju också, att det skulle bli ett minne för livet för alla som följde med.
I år var det i The Royal Dee Valley, med tävlingscentrum i Ballater, någon mil öster om drottning Bettans sommarslott Balmoral. Dee är alltså floden som rinner i dalen. Det är samma ’dee’ som finns i Aberdeen (’aber’ betyder flodmynning på keltiska språk). De tre första dagarnas tävlingar gick runt Aboyne, två mil öster om Ballater, och de tre sista lika långt västerut, kring Balmoral.
I Aberdeen bodde de flesta nätterna Anders Malmqvist, som kom i sällskap med mamma och syster och systerson och nevöns flickvän. Mamma såg vi bara till en dag i tävlingssammanhang; de övriga inte alls. Men Anders M sprang fyra av dagarna – åkte buss, liftade och vandrade och åkte med mig för att komma fram. Jag bodde mitt i Ballater och njöt av att finnas centralt belägen.
Det var, milt sagt, hård terräng mest hela tiden. Höga berg, många kurvor uppför (och också väldigt brant nerför ibland), en del ormbunkar, och ute på hedarna hög ljung. Där det var skog, var den underbart vacker och mestadels öppen och fin, fast med en hel del sten i botten. Ute på hedarna var det vidunderligt vacker utsikt (om man hade orkat lyfta anletet och titta efter; ibland behövde jag andas djupt, så då kunde man ta sig en titt).
Ingen av oss gjorde väl våra mest storartade resultat. Själv drabbades jag av vad man förr i tiden på svenska kallade utsot – det grekiska ordet är ’diarrhea’ som bokstavligen betyder att det rinner rakt igenom. Det betydde att jag inte bara var tömd, utan också tömd på kraft. Det kändes väldigt tungt i benen de sista fyra dagarna, och det gjorde att jag blev trött i hjärnan också. Jag gjorde några dumma missar, som tar tid (om man klättrar alldeles för högt, och sen, till egen lycka, förstår var man är, och sen måste klättra ner de där kurvorna, för att sedan ta sig uppför dem igen, är inte roligt; men det händer, och det hände mig).
Men man får vara nöjd – flera dagar kändes det som att orienteringen nästan hela tiden satt riktigt bra. Jag kämpade i början för att hålla mig på övre halvan av resultatlistan, men till slut fick man hålla till godo med att ha en drös bakom sig.
Det var väl ungefär lika för Anders M – förutom utsoten, då. Han missade en del, men klarade resten galant.
Sex dagar, varav de fyra bästa räknas. Jag sprang alla och AM fyra. Tommy Berger, som var ett ytterligare MAIF-artat inslag, om än i utkanten, sprang fem (TB måste till Sweden sista dagen, AM kom en dag sent, och dag fyra tillbragtes med släkten).
Scottish Sixdays är en institution – precis som JK, som Thomas och Carina ibland åker på – inom brittisk orientering. Det är de tävlingarna som samlar överläget flest deltagare. ’Alla’ åker dit. Skottarna är riktigt duktiga på att arrangera – man lägger ned energi på det som är verkligt viktigt: kartor, banor, väsentliga grejer runtom (väldigt bra utbud av matförsäljning på TC, t.ex. – inte för att jag kunde njuta av det så mycket, men jag drack te i massor…). Parkeringar alldeles nära TC – stora, öppna fält, som tålde regn (fast vi hade det välsignat regnfritt största tiden). Långt och flera hundra meters stigning till start ibland, men man fick valuta för ansträngningen – första dagen hade vi 3.5 km, med ordentlig stigning. Och det gällde alla, 10-åringar och 85-åringar, och vi däremellan. Men man är van. Orientering är minsta av allt en mes-sport i det här landet (jag ligger i sängen och förbereder mig för kvällens opera här i Harrogate, dit jag åkte efter Skottland). Man är van vid äventyr och utmaningar.
Och man får chansen att träffa folk. Förutom en liten skara östgötar och andra, som man är lite småbekant med, träffade jag bland andra Stinas och min tältgranne vid femdagars i Lampeter i Wales 1988. Han kom då med sina smådöttrar direkt från O-Ringen, medan vi hade turistat i Wales, och kom fram och presenterade sig: ’Hello, I’m John’. Sedan dess har vi träffat på varann och pratat då och då – d.v.s. vartannat, vart fjärde år, så där. Nu träffade jag på honom och hans fru Suse, som förr var redaktör för Storbritanniens motsvarighet till Skogssport, i baren under mitt rum på Alexandra Hotel, så sen kunde jag tillbringa nån timma i deras camper-van och snacka orientering och liv. Den ena av döttrarna var också där. Nu var hon 40 och hade två barn.
Bed-and-breakfast-boende med korv, bacon, haggis, black pudding, gröt, te, toast och allt, är sånt som kan få mig att längta till Skottland och Storbritanninen över huvud taget. Men tanken på skotsk orientering lockar alltid.
Nu är tävlingskamraterna redan tillbaka i Sverige. Jag far på fredag på samma sätt som jag kom hit – med färjan Amsterdam-Newcastle. Nästa år är det Lake Districts 5-dagars. När jag fick reklamen för den, och såg att ett av mina absoluta favoritområden skulle hysa dag två, bestämde jag mig på tre sekunder: om jag lever, åker jag dit. En klubbresa???
A
Kommentarer