Dela nyhet
SKÄRM
17 jun 2017 0 kommentarer
En del, oinvigda, tror ju att vi ”är ute och letar skärmar”. Inget kunde vara felaktigare. Vi hittar skärmar – eftersom de sitter vid ett kontrollföremål, naturligt eller människogjort, som vi ska finna (eller i värsta fall leta efter). Vi kanske letar efter kontrollföremålet ibland. Men skärmen finns ju bara för att vi ska se att vi hittat rätt. Och var vi ska stämpla.
För oss äldre betyder ’Skärmen’ också Svenska Orienteringsförbundets årsbok. Det är härlig litteratur för oss som vill veta lite mer om vår idrotts historia. Jag hotar med att återkomma till detta.
Men åter till den konkreta ’skärmen’; det som visar att vi hittat till rätt ställe. ’Skärm’ är ju ett lite mysko ord. En skärm låter väl som något tvådimensionellt?
I det sydvästra hörnet av stora rummet i Fålehagsstugans stora sal hänger en skärm – vår förenings gamla samlingssymbol. Den är ju bara i klubbfärgerna, men den visar ju också hur den första tidens kontrollskärmar såg ut. Ett tygstycke, som hängde rakt ner – men på den tiden var det rött. Enfärgat. Såna kontroller sprang man och fick sina startkort stämplade vid för många decennier sedan. Jag skriver ’fick stämplade’. Då var ju alla kontroller bemannade. En kontrollant stämplade ens kort. Gubbar satt vid kontrollerna (som ju var mycket, mycket färre då även vid stora tävlingar – dels beroende på att en bana bara hade fyra, fem kontroller, och att det bara fanns ett fåtal klasser). Kontrollanterna skulle hitta ut till kontrollerna tidigt på morgonen, eller kvällen innan, och sen sitta där hela dagen. Det var ett ansvarsfullt uppdrag. Tänk om man inte hittade fram…
Där hängde en röd skärm. Platt. Om någon har tittat på Stigges, Thomas eller min ryggsäck finns Skogskarlarnas Klubbs märke där – och där finns bilden av en sådan skärm: en röd fyrkant.
Sen kom man på att de som var färgblinda ibland inte alls kunde se den röda skärmen – rött bland grönt syntes inte. Så då kom man på att man skulle sätta ett vitt snedband på den röda skärmen, så att alla skulle kunna se. Samtidigt utvecklade man en tredimensionell kontrollmarkering. Man kallade den fortfarande skärm, men nu var den trekantig (fast mycket större än våra dagars) eller ibland rund, som en cylinder.
Sen kom man på att det fortfarande var svårt för färgblinda att se. Skärmarna blev fortfarande rödvita, så som vår dagars skärmar – halva skärmen vit, halva röd - i samma storlek som nu. Men det röda förvillade fortfarande. För en del blev det en vit triangel som hängde och viftade. Det kunde vara vad som helst… Då kom man på, att om man satte dit ett vertikalt blått band mitt på skärmsidan, skulle allt lösa sig även för de allra mest färgblinda. Så hade vi det en del år. Men det var fortfarande bara en vit triangel med en blå snitsel fastsydd för en del. Ständigt dessa färgblinda…
Då kom någon på, att det röda var felet. Om man byter ut det röda mot orange, skulle alla se. Och nu är vi där vi är idag. Det enda som kan ske (och som vi väl ibland luras av) är att det oranga (eller orangea, som en del vill skriva), eller orangefärgade som kanske är tydligare, solbleks och blir väldigt otydligt. Men då får man köpa nya skärmar. Vi har ju under årens lopp skaffat nya skärmar, just för att de blivit bleka. Men den oranga revolutionen skapade en rättvis idrott!
Ja, då har vi bara nattkontrollerna kvar. Min första nattkontroll – nere vid Torvmossen, på 60-talet, vid ett numera utdikat kärr, när hela området var alldeles obebyggt, var en röd fotogenlykta. Det finns historier om orienterare som hittat rätt genom att nosa sig fram genom fotogenoset. Sen började man använda sig av små lyktor, med batteri, som lyste rött. Men precis som att fotogenet kunde ta slut eller lågan slockna, kunde batteriet ta slut, eller det kunde bli glappkontakt. Och samtidigt var det bara rött sken – de som inte såg det röda bland det gröna, kunde missa kontrollen.
Då kom man på det enastående, att man kunde ha reflexer – det kom ganska kvickt för ett par decennier sedan, och man förstod att det var lätt med högreflekterande material att få en sådan grej vi har idag: rött, blått och vitt. Genialt. Nattorienterare har ju lampa, och lyser man på kontrollen, syns den ju alldeles ljuvligt. Och då är vi där jag började: man letar inte efter en lykta eller en skärm eller en reflex; man söker ett föremål (enligt definitionen) och där ska kontrollmarkeringen finnas.
Vad är nästa steg? Man diskuterar ju om man kanske ska vita reflexer eller ha vanliga kontrollskärmar även på natten. Vi får väl se.
Huvudsaken är att vi får en ordentlig dos av nyttig och rolig skärmtid.
Detta var en skärmmeditation av A.
Kommentarer